Jag vet egentligen inte om jag borde skratta eller gråta. Men för det mesta är det tårarna som har makten. Jag kan inte fatta att det snart har gått sex år. Sex plågsamma år. Du har fått mig att lida varje dag och natt i nästan sex år. Jag har bett varje dag om att du ska få lida på samma sätt. Att du ska få känna smärta varje dag, hela ditt liv.

Sedan i fredags har jag legat vaken om nätterna. Precis som förut. Men varför gråter jag? Jag borde glädjas. Det gör jag. Men den lättnad jag känner präglas av så mycket känslor att det inte går att hålla tillbaka. Äntligen har min dröm gått i uppfyllelse. Du har fått ditt straff. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna glädjas åt en annan människas ohälsa. Att jag skulle vara glad att en persons liv står på spel. Men jag längtar tills den dagen du inte längre finns. Jag är hemsk men jag längtar. Jag längtar efter att slippa kolla mig över axeln på stan. Att undra hur jag skulle reagera om jag såg dig igen. Jag längtar efter att slippa tänka på om du har orsakat samma smärta hos någon annan. Jag kommer kunna andas igen.

Jag önskar bara att alla människor som inte känner ditt rätta jag någon gång får veta. Att jag vore stark nog att hänga ut dig överallt på hela internet. Jag vill att alla ska få veta vilken idiot du är. Och om nu helvetet finns så hoppas jag av hela mitt hjärta och hela min själ att du hamnar där du ska. Jag hoppas att du får genomlida ett riktigt helvete under resten av ditt liv, som förhoppningsvis blir väldigt kort!